Lars Palm

Visningar: 30

”Vi slog publikrekord i Västerås sporthall”

Lars Palm minns handboll och mycket meR

Vi sitter på ett kafé i Enköping, där han numera bor tillsammans med hustru Ulrika. Nostalgiska minnen flödar friskt och två timmar går raskt undan.

  – Mitt barndomshem låg på Gillbergavägen 43. Där hade den fem personer stora familjen ett rum och kök med möblerbar hall och med torrtoalett på gården. Jag har två systrar och med den yngre sov jag i hallen, föräldrarna sov i köket och äldsta systern i vardagsrummet.

Med dagens mått mätt låter det ju lite påvert, men Lars minns uppväxten som lycklig och med föräldrar, som gav barnen en trygg uppväxt.

  – 1954 skulle jag börja på läroverket, men det var inget som jag önskade. Värst var nog tanken på skolmössa. På den tiden sysslade jag mycket med cykelspeedway. Tanken att hålla på med det i skolmössa var helt enkelt omöjlig att föreställa sig. Kärleken till speedway har för övrigt hållit i sig. Jag kommer ihåg tävlingarna på Tunavallens dåvarande B-plan. Genom kontakter kunde jag dessutom få vara i depån ibland.

   Här blir intervjuaren, också speedwaynörd, mycket avundsjuk. Vi måste raskt byta samtalsämne, annars riskerar vi att prata speedway hela tiden.

Om att säga du till ”Kapar´n
I gymnasiet började Lars på latinlinjen, även om han helst hade velat gå på reallinjen. Där blev han också antagen året efter. Det handlade nu om biologisk gren.

När vi börjar tala om lärare, dyker det först upp ett namn i mycket negativa ordalag. Därför ska vederbörande inte nämnas här. Det är mycket lättare att säga Mats Höök, lärare i matematik.

   – Han visade omtanke och hade en viss känsla mot alla i klassen. Dessutom var han vansinnigt trevlig. Om man inte förstod en matematisk klurighet, kunde han förklara den på ett pedagogiskt sätt så att man helt plötsligt förstod. Jag berömde honom på ett jubileum, och därefter hade vi regelbunden kontakt.

 Lars minns vidare att han tog studenten en lördag och på måndagen i veckan efter blev han vikarierande gymnastiklärare. Då fick han helt plötsligt Anders ”Kapar´n” Stenkvist som kollega.

   – Han rättade mig flera gånger och sade att ”jag heter Anders”. Men att byta ut kapten Stenkvist mot Anders var inte helt lätt!

  Under en långrast sade Kapar´n till Lars att de skulle gå till centrum av staden.

  – Vi hamnade på ett kafé, där han sade att nu ska vi dricka kaffe och röka. Jag gjorde ju ingetdera, men det var bara att hänga med. Vad jag förstod tyckte Kapar´n att många av kollegorna på skolan var tråkiga. Det var en orsak till att han ville byta miljö.

Om att undervisa rektorn
Vi går tillbaka en tid och hamnar hos ”Hjalmars gäng”, skollaget i handboll som i stort sett sopade banan med alla konkurrenter och var bäst i Sverige.

  – Under en lektion knackar det på dörren och kamrer Sigvard Carlsson kommer in i klassrummet. Palm ska gå till rektorn, var hans budskap. Jag blev naturligtvis rädd och undrade vad jag nu hade gjort.

 Lars kommer till rektorn, knackar på och hör ett ”Stig in”.

 – Rektor Hjalmar Annerholm ber mig sitta ner och säger sedan att skulle du kunna beskriva handboll för mig. Jag vet ingenting om spelet och skulle uppskatta om du berättar för mig. Vi hade sedan en timmes trevligt samtal. Han satt sedan på läktaren och såg oss vinna!

  Lars spelade handboll på hög nivå i IFK Eskilstuna, som var ett topplag i division två. Han beskriver sig själv som en bra skytt med ”knorr” på skotten. Fotboll spelade han i Sundby IK, som låg i dåvarande division tre, som idag motsvarar division ett.

Om en dramatisk händelse
Efter studentexamen blev det snart militärtjänst på regementen som P1, P10 med flera. Han tjänstgjorde i 2,5 år och slutade som kapten i reserven. En händelse som etsat sig fast inträffade under militärtiden.

   – Jag var befäl i en stridsvagn då en granat på 7,5 cm exploderade inne i vagnen. Hur det nu gick till, kunde jag lyfta ut alla som befann sig i stridsvagnen – de flesta medvetslösa. Alla överlevde, men en person, svårt skadad, avled efteråt. För min insats fick jag P 10:s högsta förtjänsttecken. Det var förstås mäktigt att få den utmärkelsen inför alla kamrater.

Han studerade sedan på GIH för att så småningom bli gymnastikdirektör. Om GIH har han inga höga tankar:

   – Det är ett träningsläger för idrottsintresserade.

Om lärarkarriären
Som nybliven gymnastikdirektör blev Fristadsskolan i Eskilstuna hans första arbetsplats. När skolan hade som mest elever handlade det om ett 12-parallelligt högstadium. Lars arbetade på många skolor i kommunen. Han nämner Fröslunda, Lagersberg, Djurgården, Barva, Kjula, Slottsskolan och Rekarne. På sistnämnda skola blev han studierektor för bygg- och fordonslinjen. Efter mindre än ett år, tillträdde han som rektor. Den tjänsten innehade han i drygt 10 år. Han var även ordförande för skolledarna i staden.

   – Efter många år hade jag till slut inga utmaningar kvar och rekryterades 1998 till Enköping för att vara gymnasiechef. Men början var inte så bra, eftersom jag drabbades av blodförgiftning under en vistelse i Lövånger – min fru är därifrån. Minns att jag hade 41,6 grader i feber under sex dagar.

Men sjukdomar går över och Lars tjänstgjorde som gymnasiechef i fem år. Han slutade vid 60 års ålder och säger om tiden i Enköping:

   – Jag är stolt över den.

Tillsammans med Ulrika blev det därefter flytt till Lövånger. Där hade han inget pensionärsliv utan han körde taxi i sju år. ”Jag hade ju taxikörkort sedan tidigare”.

Enköping lockade dock igen, och där bor han nu. På grund av vattenskada har han inte bott i sitt hus under ett halvår. Nu är båda makarna tillbaka till huset och gläds över detta faktum.

Hur fyller de upp dagarna i dessa Covid-tider?

– Jag tycker mycket om att köra bil, varför vi ofta och gärna gör utflykter. När det gäller musik, kom jag aldrig fram till jazzen. Jag lyssnar helst på country. Golf har vi slutat spela, eftersom åldern tar ut sin rätt. Dessutom tittar jag förstås gärna på speedway. Hoppas att det blir en säsong med åskådare nästa år.

  I detta instämmer intervjuaren i hög grad!

Göran Sjögren

Speedwaynörd m m